Vår lilla värld
Det har gått sådär med min idé om att återuppta bloggandet. Nu har det gått en månad sen mitt senaste inlägg. Tiden finns inte. Den finns verkligen inte.
Idag är en sådan där dag när det känns som man går på tomgång.
Har nog gjort det rätt länge nu.
Pappas behandling blev aldrig av. Ett gemensamt beslut. Varför låta sista tiden i livet vara fylld av illamående och smärta, när det rör sig om att få kanske några enstaka dagar till.
Jag, och hela familjen med mig, befinner oss i en helt absurd situation nu. Hur hamnade vi här i denna mittemellan värld. Vi går runt i vår egen sfär där inget är som det ska. Julen är här och för oss är det en påminnelse om hur fel allting har blivit. Dom sa till julen. Hur många dagar har vi kvar? Vi bara lunkar på här och sörjer, väntar och ja.. hoppas. Konstigt va? Men hoppet är det sista som lämnar människan. Sen spelar det ingen roll hur många neurokirurger, onkologer och specialister som säger åt oss det snart är dags för honom att lämna oss. Och att vi alla VET att tiden är knapp.
Faktum kvarstår: Hoppet är det sista som lämnar människan.
Tack och lov för det, hur hade man annars orkat gå upp på morgonen?
Åh. Jag vill inte. Stanna hos oss föralltid. Lämna mig inte. Vad ska hända med mig när du försvinner?
Pappa, Mamma, Micke, Dennis, Tessan. Ni är min familj, min trygghet. Jag älskar er.
En stor puss till Kasper också, som förgyller våra dagar genom att vara världens goaste bebis. Jag är stolt över att vara faster till den sötaste pojken som finns!
Du kom till oss i exakt rätt tid, vår lilla mirakelbebis.
Och så vill jag nämna B. Som mitt i allt kan få mig att tänka på annat. Och skratta.
Om jag bara vågade säga hur mycket det faktiskt betyder.
Du & Jag Pappa = För alltid.
Idag är en sådan där dag när det känns som man går på tomgång.
Har nog gjort det rätt länge nu.
Pappas behandling blev aldrig av. Ett gemensamt beslut. Varför låta sista tiden i livet vara fylld av illamående och smärta, när det rör sig om att få kanske några enstaka dagar till.
Jag, och hela familjen med mig, befinner oss i en helt absurd situation nu. Hur hamnade vi här i denna mittemellan värld. Vi går runt i vår egen sfär där inget är som det ska. Julen är här och för oss är det en påminnelse om hur fel allting har blivit. Dom sa till julen. Hur många dagar har vi kvar? Vi bara lunkar på här och sörjer, väntar och ja.. hoppas. Konstigt va? Men hoppet är det sista som lämnar människan. Sen spelar det ingen roll hur många neurokirurger, onkologer och specialister som säger åt oss det snart är dags för honom att lämna oss. Och att vi alla VET att tiden är knapp.
Faktum kvarstår: Hoppet är det sista som lämnar människan.
Tack och lov för det, hur hade man annars orkat gå upp på morgonen?
Åh. Jag vill inte. Stanna hos oss föralltid. Lämna mig inte. Vad ska hända med mig när du försvinner?
Pappa, Mamma, Micke, Dennis, Tessan. Ni är min familj, min trygghet. Jag älskar er.
En stor puss till Kasper också, som förgyller våra dagar genom att vara världens goaste bebis. Jag är stolt över att vara faster till den sötaste pojken som finns!
Du kom till oss i exakt rätt tid, vår lilla mirakelbebis.
Och så vill jag nämna B. Som mitt i allt kan få mig att tänka på annat. Och skratta.
Om jag bara vågade säga hur mycket det faktiskt betyder.
Du & Jag Pappa = För alltid.
